Bakgrund

Jag är liberal därför att jag har sett, i min egen familjs historia, vad som händer när individen inte har frihet, när staten styr livet och när människor hålls tillbaka av bakgrund, börd eller brist på möjligheter. Mina föräldrar växte upp under ett auktoritärt system där livet var givet på förhand och där frihet var något man drömde om, inte något man levde. Kontrasten mellan deras uppväxt och det Sverige de kom till är grunden till min övertygelse - människor växer när de får bestämma över sina egna liv. Samtidigt har min egen uppväxt i en av Stockholms mest utsatta förorter lärt mig att frihet aldrig är självklar och att den kräver ett samhälle som faktiskt håller ihop. I områden där samhällets styrkor och brister syns som tydligast blir det uppenbart att individens frihet bara fungerar när vi också har trygghet, tillit och gemensamma spelregler. Jag tror på varje människas kraft att skapa sitt eget liv, men också på att samhället måste vara starkt nog för att ingen ska lämnas åt gängen, åt slumpen eller åt de strukturer som hindrar människor från att ta nästa steg. Jag är liberal för att jag vet att frihet fungerar, att den lyfter människor och att den bygger ett samhälle där alla kan lyckas – inte bara de som hade turen att börja på rätt plats.

Mina föräldrar kommer från Montenegro, en liten republik på Balkan och en del av det som en gång var Jugoslavien. De växte upp i små bondesamhällen under ett kommuniststyre, där livet var förutbestämt och möjligheten att forma sin egen framtid i princip inte fanns. Samhällena var nästan helt självförsörjande och det som gick att köpa var dyrt, begränsat och ofta av låg kvalitet. De lämnade inte landet för att fly från krig, det bröt ut senare, utan för att skapa ett bättre liv. Deras resa är egentligen en klassisk berättelse om arbetskraftsinvandring, lika vanlig som den är avgörande för Sveriges moderna historia.

När de kom hit fick de snabbt arbete - först genom ströjobb på deltid, sedan genom fasta heltidsanställningar. Efter ett par år tog de nästa steg och startade en städfirma. Det var de möjligheter som fanns för människor från deras del av världen då, och de tog vara på dem. De kunde hårt arbete, de kunde enkla jobb och de hade ett obevekligt jävlar anamma.

Jag och mina syskon föddes på Astrid Lindgrens sjukhus och växte upp i Rinkeby, Tensta och Spånga – områden som på många sätt blivit symboler för Sveriges generösa migrationspolitik. Platser fulla av både värme och utmaningar, där det bästa och det sämsta av samhället syns väldigt tydligt. Mina föräldrar talar ofta varmt om den tiden, om grannskapens drivkraft och om känslan av att alla där bar på en stark vilja att göra mer och ta sig längre.

Att växa upp i Sverige som andra generationens invandrare var både en styrka och en prövning. Hemma pratade vi om hur alternativet till Sverige hade varit ett land genomsyrat av konflikt och begränsningar. Samtidigt bar man ofta med sig en outtalad förväntan att behöva bevisa att man hörde hemma i varje rum – att man var lika kompetent, lika anpassad och lika värdig som alla andra. Det är inget nytt fenomen. Vi har sett det drabba människor i generationer och det fortsätter att påverka grupper som avviker från normen på exakt samma vis i dag.

Men att växa upp i en mångkulturell förort är också något fantastiskt. Man lär sig tidigt att leva med flera identiteter samtidigt - ett språk hemma, ett annat på gården, ett tredje i skolan. Ett sätt att fira högtider och traditioner i familjen och ett annat i skolan. Man lär sig att se möjligheter, hitta genvägar och inte låta hinder definiera ens framtid. Den förmågan är en enorm styrka, men också något som kan bli farligt om man saknar stöd.

För är man socioekonomiskt utsatt och kommer från en it takes a village-kultur men saknar den där byn som ska bära upp en, då går det väldigt lätt snett. När föräldrar arbetar hårt och saknar tid, när barn förväntas vara självständiga innan de borde och när hushållet inte har råd med fredagsmys eller veckopeng, då blir gängens status och snabba cash en lockelse som är svår att stå emot. Ett tomrum uppstår och någon annan fyller det.

Profession & arbetsliv

Jag är ingenjör och orubblig teknikoptimist. Jag har sett vad människans kreativitet kan åstadkomma när den får rätt förutsättningar. Jag tror att vår förmåga att lösa problem, bygga nytt och förbättra världen är långt större än vi ofta vågar erkänna. När människor får frihet, verktyg och ansvar hittar vi vägar som ingen kunnat rita upp i förväg. Den övertygelsen bär jag med mig – att framtiden inte är något som bara händer, utan något vi kan forma genom kunskap, innovation och mod att tänka större.

Jag är utbildad ekonom men arbetar i dag som ingenjör samt företagare - och det har gett mig en ovanlig kombination av perspektiv. Jag har drivit företag inom tech, service och livsmedelsproduktion. Och varje bransch har lagt en ny del i den verktygslåda jag bär med mig. För mig handlar professionalism inte om att stanna i ett fack, utan om att kunna röra sig mellan världar - från offentlig till privat sektor, från startupmiljöer till stora koncerner, från teknikens logik till ekonomins verklighet.

I mitt arbetsliv har jag hunnit se hur olika delar av samhället faktiskt fungerar i vardagen. Jag har arbetat inom bank, på statlig myndighet, i telekomvärlden och i verksamheter där service och kundupplevelse står i centrum. Jag har sysslat med allt från ekonomistyrning och budgetarbete till projektledning och digital utveckling. Och jag har sett hur system kan bära och hur de ibland faller, inte på grund av tekniken utan på grund av att verkligheten ställer andra krav än teorin.

Som ingenjör har jag haft ansvar för affärskritiska system hos stora aktörer där varje fel kan påverka tusentals människor. Jag har arbetat med bokningsflöden, kontrollsystem och processer som måste fungera varje timme, varje dag. Det har gett mig en djup respekt för hur teknik och organisation hänger ihop och hur än avancerad en lösning är, så spelar det ingen roll om människorna runt inte har förutsättningarna att använda den rätt.

Min akademiska bakgrund i ekonomi och datavetenskap har gett mig en stabil grund att stå på, men det är kombinationen av teori och praktik som format mig. Jag rör mig lika naturligt i tekniska miljöer som i ekonomiska resonemang. Det gör att jag kan se helheten - hur teknik driver affärer, hur organisationer påverkar innovation och hur allt måste landa i samhällsnytta för att på riktigt spela roll.

För mig är det just den förmågan som binder ihop min profession och min politik. Att förstå både människor och system. Att se både vision och verklighet. Att veta att lösningar måste hålla, inte bara i teorin, utan när de möter vardagen. Det är den erfarenheten, av att arbeta mitt i komplexa miljöer där allt hänger ihop, som formar mitt sätt att tänka och mitt sätt att vilja förändra.

Varför Centerpartiet?

Jag är Centerpartist därför att jag tror på människors kraft att forma sina egna liv, oavsett var man kommer ifrån. Jag tror på ett samhälle som håller ihop genom möjligheter, ansvar och tillit. Centerpartiet har alltid värnat landsbygdens röst, men också individens frihet, klimatet, företagande och ett inkluderande Sverige. För mig är Centerpartiet det parti som tydligast ser att integration inte bara handlar om att anpassa sig för att passa in, utan om att bli en del av ett samhälle där alla behövs och förväntas bidra. Det är värderingar jag kan stå rak i.

Jag vill vara med och bygga ett Sverige där fler får göra sin livsresa – från utanförskap till egenmakt, från otrygghet till gemenskap. Jag vill bidra till ett samhälle där människor, precis som mina föräldrar och grannar, får de verktyg och förutsättningar de behöver för att lyckas. Ett Sverige där staten finns när den behövs, men där civilsamhället och lokala gemenskaper fortfarande är det som bär människor i vardagen. Ett Sverige där vi ser potentialen i människor, utan att blunda för problemen som finns.

Och jag vet vad jag talar om. Jag känner dem väl – taxichaufförerna, undersköterskorna, lokalvårdarna. De som får samhället att fungera varje dag. Vi måste kunna ställa krav, men också ge människor möjligheterna att klara dem. Integration ska inte vara ett evighetsproblem. Det ska vara ett löfte om att fler får växa, ta plats och göra sin egen livsresa.