Bakgrund
Mina föräldrar kommer ursprungligen från ett litet Balkanland som heter Montenegro, del av forna Jugoslavien. De växte upp under ett auktoritärt kommuniststyre i små bondesamhällen - utan några möjligheter att forma sina egna liv. Dessa samhällen var i stor grad självförsörjande på egna råvaror, och det som fanns att köpa var i stor grad inhemskt producerade produkter till höga priser. Vi flydde inte balkankrigen utan mina föräldrar lämnade innan det bröt ut, för att skapa en bättre tillvaro och ett bättre liv. Egentligen en ganska ounik historia om klassisk arbetskraftsinvandring.
När mina föräldrar kom till Sverige fick de snabbt sysselsättning – först genom ströjobb på deltid och därefter fasta heltidsanställningar. Efter några år startade de sitt eget företag, en städfirma. För det var ungefär de möjligheter som fanns för människor från deras del av världen då – de kunde städa, och de hade ett jävlar anamma.
Jag och mina syskon är födda på Astrid Lindgrens sjukhus och uppvuxna i Rinkeby, Tensta och Spånga. Stadsdelar som i mångt och mycket är mecka för multikultur och har symboliserat den generösa migrationspolitiken som Sverige fört hittills. Områden som rymmer både värme och problem, där samhällets styrkor och brister märks allra tydligast. Mina föräldrar talar ofta varmt om dessa områden, denna tid och hur den symboliserade människors aspiration att uppnå och göra mer.
Att växa upp i Sverige som andra generations invandrare var både berikande och utmanande. Berikande eftersom man blev lärd från tidig ålder att alternativet till Sverige var ett land i krig, och där möjligheten att styra sitt egna liv var begränsat. Utmanande eftersom man inte alltid kände hemhörighet i alla rum. Det kunde ofta upplevas som man kom in med en skuld att bevisa att man visst kunde föra sig, var assimilerad, var kompetent och förtjänade att vara där. Detta var egentligen inget nytt fenomen. Det har vi sett genom all tid mot kvinnor. Och idag, framförallt mot kvinnor med hijab.
Att växa upp multikulturellt i en svensk förort är samtidigt fantastiskt. Vi står ofta med vardera ben i två olika kulturer, man talar ett språk hemma, ett annat på gatan och ett tredje i skolan. Man har en religion och firar vissa högtider i hemmet och helt andra på skola eller jobb. Man lär sig att ta vara på möjligheter, hitta alternativa vägar samt se potential istället för konsekvenser. Allt detta på gott och ont.
Är man socioekonomiskt utsatt och kommer från en it takes a village-kultur, utan att det finns en village, finns en stor risk att detta slår bakut. När föräldrarna inte har ordentlig uppsikt, barnen förväntas vara självgående från en ung ålder och hushållet inte har en tradition om veckopeng är det föga förvånande att gängens kultur och pengar lockar.