Profession & arbetsliv

Jag är utbildad ekonom och jobbar idag som ingenjör och företagare. Jag har drivit flera bolag inom olika branscher – bland annat inom tech, service och livsmedelsproduktion – vilket har gett mig en bred och mångfacetterad verktygslåda. Min professionella styrka ligger i att jag har rört mig sömlöst mellan olika världar – privat och offentlig sektor, startup och storbolag samt teknik och ekonomi.

Jag har arbetat med ekonomistyrning i banksektorn, kompetensmatchning på statlig myndighet, frekvensupphandling i telekombranschen och med kundupplevelse i flygindustrin. Jag har sett hur både system och människor fungerar, och ibland inte fungerar, i verkligheten.

Som ingenjör har jag haft roller med ansvar för affärskritiska system hos stora branschledande aktörer. Jag har arbetat med allt från bokningsflöden till kontrollsystem – system som påverkar tusentals användare varje dag. Det har gett mig förståelse för både teknikens möjligheter och organisationens utmaningar. Samtidigt har jag en bakgrund inom ekonomi och finans, med utbildning i ekonomi och datavetenskap från Högskolan i Borås och Tyska Hochschule Hannover. Den kombinationen gör att jag kan röra mig obehindrat mellan teknisk utveckling, affärsförståelse och samhällsnytta.

Att kunna se saker från olika perspektiv – tekniskt, mänskligt och samhälleligt – är en styrka jag bär med mig i allt jag gör. Det är också en erfarenhet som formar min politik. Verkligheten är inte svartvit, och lösningar måste fungera både i teorin och i praktiken.

Bakgrund

Mina föräldrar kommer ursprungligen från ett litet Balkanland som heter Montenegro, del av forna Jugoslavien. De växte upp under ett auktoritärt kommuniststyre i små bondesamhällen - utan några möjligheter att forma sina egna liv. Dessa samhällen var i stor grad självförsörjande på egna råvaror, och det som fanns att köpa var i stor grad inhemskt producerade produkter till höga priser. Vi flydde inte balkankrigen utan mina föräldrar lämnade innan det bröt ut, för att skapa en bättre tillvaro och ett bättre liv. Egentligen en ganska ounik historia om klassisk arbetskraftsinvandring.

När mina föräldrar kom till Sverige fick de snabbt sysselsättning – först genom ströjobb på deltid och därefter fasta heltidsanställningar. Efter några år startade de sitt eget företag, en städfirma. För det var ungefär de möjligheter som fanns för människor från deras del av världen då – de kunde städa, och de hade ett jävlar anamma.

Jag och mina syskon är födda på Astrid Lindgrens sjukhus och uppvuxna i Rinkeby, Tensta och Spånga. Stadsdelar som i mångt och mycket är mecka för multikultur och har symboliserat den generösa migrationspolitiken som Sverige fört hittills. Områden som rymmer både värme och problem, där samhällets styrkor och brister märks allra tydligast. Mina föräldrar talar ofta varmt om dessa områden, denna tid och hur den symboliserade människors aspiration att uppnå och göra mer.

Att växa upp i Sverige som andra generations invandrare var både berikande och utmanande. Berikande eftersom man blev lärd från tidig ålder att alternativet till Sverige var ett land i krig, och där möjligheten att styra sitt egna liv var begränsat. Utmanande eftersom man inte alltid kände hemhörighet i alla rum. Det kunde ofta upplevas som man kom in med en skuld att bevisa att man visst kunde föra sig, var assimilerad, var kompetent och förtjänade att vara där. Detta var egentligen inget nytt fenomen. Det har vi sett genom all tid mot kvinnor. Och idag, framförallt mot kvinnor med hijab. 

Att växa upp multikulturellt i en svensk förort är samtidigt fantastiskt. Vi står ofta med vardera ben i två olika kulturer, man talar ett språk hemma, ett annat på gatan och ett tredje i skolan. Man har en religion och firar vissa högtider i hemmet och helt andra på skola eller jobb. Man lär sig att ta vara på möjligheter, hitta alternativa vägar samt se potential istället för konsekvenser. Allt detta på gott och ont.

Är man socioekonomiskt utsatt och kommer från en it takes a village-kultur, utan att det finns en village, finns en stor risk att detta slår bakut. När föräldrarna inte har ordentlig uppsikt, barnen förväntas vara självgående från en ung ålder och hushållet inte har en tradition om veckopeng är det föga förvånande att gängens kultur och pengar lockar.

Varför Centerpartiet?

Jag är Centerpartist därför att jag tror på kraften i varje människa, oavsett var man är född, och på ett samhälle som håller ihop genom möjligheter och ansvarsutkrävande. Centerpartiet har alltid stått upp för landsbygdens röst – men också för individens frihet, klimatet, företagande och ett inkluderande Sverige. För mig är Centerpartiet det parti som tydligast ser att integration inte bara handlar om att anpassa sig för att smälta in, utan om att inkluderas i ett samhälle där alla behövs och måste bidra. Det är värderingar jag kan stå rakryggad bakom.

Jag vill vara med och främja ett samhälle där fler får göra en livsresa – från utanförskap till egenmakt och gemenskap. Jag vill vara med och bygga ett samhälle där människor, precis som mina egna föräldrar och grannar, ges verktygen och förutsättningarna att lyckas. Där staten står nära, men civilsamhället närmre. Där vi vågar se potentialen i människor, men inte blundar för problemen.

Jag vet vad jag talar om. Jag vet vilka de är - taxichaufförerna, undersköterskorna, lokalvårdarna. De som får samhället att snurra varje dag. Vi måste ställa krav, men också ge förutsättningarna. Integration ska inte vara ett evighetsproblem – utan ett löfte om att fler får göra sin livsresa.